Världens bästa journalist(er)

Jag hade en period – en lång period – när jag läste väldigt många amerikanska presidentbiografier. Det var långt innan Trump, när USA inte kändes så i grunden förlorat som det gör idag, när en sosse som jag kunde fascineras av kombinationen av frihetskamp, revolution och hänsynslöst imperiebygge utan att enbart äcklas.

Jag var så mycket i USA jag kunde under ett antal år. Gjorde praktik, skaffade vänner och nån pojkvän, reste, reste, reste kors och tvärs. Med tåg och bil och buss, med olika personer.

Jag lyckades ta mig dit på utbyte sista året jag pluggade, det var i Chicago och jag var så sjukt pank. Dollarn stod i 13 kronor och jag var där på CSN. Jag hade inte råd med kaffe och kurserna jag läste, som jag var där för att ta – finansiell ekonomi – väckte inte, ehrm, min passion. Men bibblan var gratis och den hösten och vintern låg jag på sängen i mitt minimala studentrum medan snön sakta föll och bara läste. Jag gick ner till köket, åt flingor, gick tillbaka, hoppade över så många föreläsningar jag kunde, kröp ner under filten igen. Detta pågick ett halvår och eftersom jag läser snabbt så blev det många böcker.

Den terminen hittade jag till Ursula K Le Guin på allvar. Och Gore Vidal, och via hans fantastiska och märkliga serie om amerikansk historia klev jag in i presidentträsket. (Vidals bok om Lincoln är fantastisk.) Det blev en underlig blandning av feministisk fantasy (mer om Ursula K Le Guin en annan gång men det är en Svår Och Viktig text för mig) och så alla dessa mäktiga män. Lincoln, Teddy Roosevelt, FDR, Jack och Robert Kennedy, Truman, Clinton. Jag slukade allt jag kom över och trodde jag fått syn på något.

Sen hittade jag till Robert Caro och började inse hur fel jag haft.

Så här är det: Robert Caro är världens bästa journalist. Jag tror inte heller att han någonsin kommer att överträffas. Dels för att han har en unik begåvning och ihärdighet. Men också för att “Robert Caro” egentligen är två personer: Robert själv och Ina Caro. Hon har gjort hälften av all denna bisarra mängd reseach, hon sålde huset i Long Island och tog familjen till Bronx för att finansiera ett bokprojekt som bara fortsatte och fortsatte och fortsatte trots att pengarna har tagit slut för länge sen, hon började jobba som lärare och finansierade Robert när åren gick. Samtidigt som hon gjorde research och tog hand om barnet. Ja, ni fattar.

Robert och Ina Caro har under sina liv ägnat sig åt två personer: Robert Moses och Lyndon B Johnson. Robert Moses är mannen som byggde det moderna New York. Vägarna, parkerna, broarna. I boken om honom, the The Power Broker beskriver Caro hur storhet, idealism och total hänsynslöshet bryts i samma kropp, i samma berättelse.

Det är inte ett porträtt av en Stor Man. Det är en bok om makt, och maktlöshet.

Den som vill skriva om makt, menar Caro, måste förstå två perspektiv.

Det handlar om den som utövar makt.

Och det handlar om den som utsätts för makt.

Det kan låta enkelt men det är det inte. För att beskriva den som utsätts för makt så måste man på djupet förstå levnadsvillkor, människors position i samhället, politiska och sociala förutsättningar. Vad ensamhet är, hur gemenskap skapas.

Och man måste bottna i en egen analys av hur makten fungerar och vad den gör. Och goddammit, man måste ha patos.

Jag lyssnade på Robert Caro vid ett tillfälle, han beskrev hur hans första bok bytte riktning när han drabbades av en plötsligt insikt, nämligen att prickarna på en karta han tittade på, prickar som kom i vägen för ett av Moses vägbyggen, var människor av kött och blod, och att han måste – måste – tala med dem. Talet finns här, det är väl värt att lyssna på.

On the route of the parkway ‑‑ the final route, the route on which it had actually been built ‑‑ was a row of tiny dots, little more than specks on the maps. Specks, tiny even when I used the magnifying glass, 23 of them.
They appeared to represent small land holdings ‑‑ homes or farms that were merely indicated by those dots ‑‑ the heavy line of the parkway running right through them. They were much too small to have room on them for the names of the owners or any other kind of identification.
To this day I don’t know why I suddenly decided to find out those names, and to try to find any of the owners who were still alive, and to see if they had any stories to tell about the construction of the Northern State Parkway.

Caro förstod att hans uppgift inte bara var att porträttera Moses och hur hans beslut kom till, det politiska spelet om man så vill. Hans uppgift var också att beskriva dessa liv som kommit i Moses väg. De fattiga bönder vars gårdar legat där Moses vägar drogs, alla de människor runtom i New York (Caro uppskattar att det handlar om totalt 500 000 personer. EN HALV MILJON.) som fick flytta med tre månaders varsel och vars sammanhang och gemenskap för alltid gick förlorade. Boken var tvungen att göras om. Han var tvungen att få tag på dessa människor, förstå dem lika väl som han förstod Moses. Det tar en jävla tid. Caro skriver till slut även deras historia, ur vrede.

I remember my feelings, and I remember that when I finished talking to the Roths, the sentences for their part of my book just poured out of me. Now years, decades later, when I reread those sentences, I am less dissatisfied with them than I usually am with my writing.

Efter Robert Moses tog sig Caro an Lyndon B Johnson. Det var 1976, tre år efter Johnsons död. Det projektet håller han på med fortfarande, 43 år senare. Fyra delar i biografin har kommit, en av dem har han fått Pulitzerpriset för. Han och Ina flyttade till en avlägsen del i Texas i fyra år (eller var det sju?) när de researchade Johnsons uppväxt. Den femte och avslutande delen, om själva presidentperioden (dit har han alltså inte kommit än) om de stora välfärdsreformerna, om rösträttslagarna och Vietnamkriget, om 60-talet, jobbar Caro med nu.

Han är idag 84 år gammal. Ja, ni förstår min oro. Jag hoppas vid gud att han kommer att hinna klart (och nej, jag tänker INTE jämföra med strulpellen Georg RR Martin).

I alla fall, mitt i allt detta har Robert Caro kommit ut med en liten bok som heter Working, och som jag precis har läst, och som handlar om Caros arbetsprocess och hans (deras?) etik.  Den handlar om varför det tar så lång tid, om varför Caro måste ha svar på alla frågor innan han kan börja skriva. Det handlar om hans syn på politik: att den kan krossa människors liv, men att den också kan åstadkomma mirakel, som när Lyndon Johnson ser till att hans utfattiga del av Texas får elektricitet, och vad det innebar för människors liv, för kvinnorna som tills dess hade fått släpa vatten för hand, som utslitna dog i förtid.

You hear a lot about gunfights in Westerns; you don’t hear so much about hauling up the water after a perineal tear.

Robert Caro i Working

Den handlar lite om Ina och hur de jobbat tillsammans också, men inte tillräckligt.

Jaha, jag ska kanske skriva en längre, riktig artikel om den här boken och om politisk journalistik. Just nu ville jag egentligen bara säga att Caro själv är ett mirakel. En människa som har ägnat sitt liv åt att försöka var makten finns, hur den utövas, hur den griper in i människors liv. Och som har kommit närmre svaret än någon annan, och som gör det på fantastisk prosa. Om ni ska läsa en bok om amerikansk politik eller politik överhuvudtaget så läs för guds skull Master of the Senate, den tredje boken om LBJ. Där finns allt: storheten, småttigheten, hur levande rasismen är i amerikansk politik, LBJ:s politiska geni, hans empatiska sidor och allmänna vedervärdighet, hur makt skapas.

Själv har jag förutom i undantagsfall slutat läsa presidentbiografier, det är en bisarr diet i längden. Men Caro kommer jag alltid tillbaka till. Det är något annat, som ni förstår.

(Jag har träffat Robert Caro en gång. Den snälla chefen på Nieman Foundation där jag pluggade för ett par år sedan hade bjudit in Caro till konferensen jag nämner ovan och när hon förstod hur stort det var för mig så bad hon mig att ta hand om honom när han kom. Jag blir sällan starstruck men nu var jag som ett barn som får träffa en youtuber: stammande, darrig. Jag sa: I’m a big admirer, your books mean a lot to me eller nåt och han tittade snällt på mig och frågade var jag var ifrån. Sen ville han prata lite om Palmemordet, och sen kom Bob Woodward så då, eh, drog jag mig tillbaka. Ina var inte med.)

Min enda idol

Elizabeth Warren , foto Gage Skidmore, CC

Jag tyckte om det här samtalet mellan Ezra Klein och Elizabeth Warren (älskar inte Ezra Klein, blir ibland VANSINNIG på hans självklara självgodhet, men han har ofta bra gäster). Jag har följt Warren länge, hon är min enda (levande) politiska idol. Hon är radikal i sin samhällskritik och alltid konkret. Hon läser på. Hon bottnar i ett slags enkelt rättvisepatos: varenda människa ska faen ha en chans om hen anstränger sig. Jag uppfattar hennes sätt att tänka kring politik som att hon börjar i denna övertygelse och sedan resonerar sig fram till förslag om vad som borde göras åt saken. Mycket fakta och forskning, väldigt lite tyckande och feeling. Emily Bazelon skrev ett långt porträtt i New York Magazine idag som var bra,

Warren är skillnaden mellan att floskulöst säga “alla ska ha samma chanser” eller “klimathotet är en existensiell utmaning” och faktiskt, utifrån rådande kunskapsläge, lägga fram förslag på hur hon tycker det ska gå till. Eftersom det är så mycket måste göras för att uppnå målen/de politiska slagorden, uppfattas hon av vissa som radikal. Men också som tydlig och ärlig.

Det är intressant att Warren, denna knastertorra sosse till Harvardprofessor, ofta får epitetet “populist” i debatten. Detta trots att hennes policyförslag är så långt ifrån enkla slagord man kan komma. Ordet används ofta som ett sätt att avfärda henne av de som helt enkelt tycker att hon är för vänster. Dvs av personer som tycker att alla förslag som faktiskt skulle ändra något på fördelning av resurser eller makt per definition är så vansinniga att de helt enkelt måste vara populistiska.

Ezra Klein sätter i inledningen till podden ord på något som jag själv är så hjärtans trött på och som gör att jag har ett it’s complicated-förhållande till (parti)politik just nu, och det är den eviga upptagenheten om vad som skulle kunnas tänka funka i opinionen. Warren har länge av stora delar av kommentariatet i USA avfärdats som “ovalbar”, och därmed har man inte heller (förrän nyligen) orkat titta på hennes förslag.

Frågan om valbarhet är inte oviktig, tvärtom, herregud. MEN när samtalet och politiken fastnar vid vad som funkar i spekulationer om vad olika segment av människor kan tänkas vilja rösta på, ofta utifrån rätt enkla föreställningar, så blir det fattigt. Dels för att det ofta blir fördomsfullt, alternativt en bisarr version av omvänd halmgubbe (“alla vita arbetarväljare drivs av ressentiment så därför måste vänstern bli nostalgisk och nationalistisk. Ja alltså jag vill inte det men så måste det bli för de tycker det”), dels för att det blir så lite koppling till egen analys, aktuell kunskap, nya idéer, modig politik. Men också för att vi i den här tiden faktiskt verkar veta rätt lite om vad som funkar, och därför blir besattheten av metanivån extra tråkig.

Själv längtar jag efter en diskussion där människor i större utsträckning argumenterar för vad själva de tycker är rätt. Det gör Warren själv, och jag håller med henne om det mesta av det jag läst. Om hon är valbar? För mig är hon det (dvs om jag hade kunnat rösta på henne). Roligt just nu är att Warren faktiskt går bra i opinionen.

Bra exempel på hur Warren jobbar med att presentera politik är hennes förslag på att bryta upp de stora techbolagens monopol i USA (en fråga som ligger mig varmt om hjärtat, har skrivit en bok om det etc) eller hennes version av Green New Deal. Både när det gäller förslaget om en förmögenhetsskatt som ska finansiera maxtaxa på dagis, och vikten av att bryta upp techjättarna har hon fått igång nationella debatter utifrån sina rimliga, sossiga, men i amerikansk kontext som sagt svinradikala förslag. Bakom båda de rätt korta och lättillgängliga texterna ligger gediget arbete, kunskapsinhämtning och samarbete med ledande experter.

(Apropå Unger så är Warren nog så långt ifrån honom man kan komma inom vänstern. Jag tänker ungefär att Warren är från Mars och Unger är från Venus och båda behövs.)

Som om det vore 2005

Jag har skrivit så många hundra ledartexter och PM och syrliga tweets i mina dar, och en hel (halv) bok, men i mitt huvud snurrar sedan en tid en helt annan slags funderingar, mer ofärdiga. Jag kom på att jag längtade efter bloggar, jo faktiskt. Den där blandningen av det snabba, det som inte behöver vara helt färdigtänkt eller innehålla en fullständig tes. Det som inte är sociala medier-optimerat kanske. Att få pröva en tanke i text. Jag vet inte om jag kommer fortsätta ha lust, men jag längtar efter att våga testa, så nu gör jag det. Startar en blogg, som om det vore 2005!

Hope as reason? Det kommer från året i USA, jag hade läst en kurs med ekonomen Dani Rodrik och den brasilianske vänsterfilosofen Roberto Mangabeira Unger. Vi blev hembjudna till Roberto Unger, till det gula huset bakom den stora idegranen. Han längtade också efter samtal. Mötena hemma hos honom var som fortsatta seminarier, fast med portvin.

Jag var trött på mina egna tankar om politik, ledsen och sönderkörd efter sju år i debattstormens öga och särskilt efter det då gångna året av tröstlös och uppslitande debatt om flyktingkrisen. Hos Unger fanns det jag saknat: nyfikenhet, hopp, glädje, en idé om hur tekniken kunde användas i människans tjänst, en övertygelse om människans storhet och kapacitet att växa. När vi skildes åt fick jag hans bok med en dedikation, den var personlig, han tittade på mig med den där skarpa glimten. “Hope as reason” skrev han, det kändes som en utmaning och en bekräftelse på samma gång.

Hopp som förnuft, och hopp som mening.

Jag tänker lite på de orden nästan varje dag.

PS. Det kommer bli mer Unger här, jag har beställt hans nya bok The Knowledge Economy som verkar spännande. Men nu vet ni varför bloggen heter som den gör.