Min enda idol

Elizabeth Warren , foto Gage Skidmore, CC

Jag tyckte om det här samtalet mellan Ezra Klein och Elizabeth Warren (älskar inte Ezra Klein, blir ibland VANSINNIG på hans självklara självgodhet, men han har ofta bra gäster). Jag har följt Warren länge, hon är min enda (levande) politiska idol. Hon är radikal i sin samhällskritik och alltid konkret. Hon läser på. Hon bottnar i ett slags enkelt rättvisepatos: varenda människa ska faen ha en chans om hen anstränger sig. Jag uppfattar hennes sätt att tänka kring politik som att hon börjar i denna övertygelse och sedan resonerar sig fram till förslag om vad som borde göras åt saken. Mycket fakta och forskning, väldigt lite tyckande och feeling. Emily Bazelon skrev ett långt porträtt i New York Magazine idag som var bra,

Warren är skillnaden mellan att floskulöst säga “alla ska ha samma chanser” eller “klimathotet är en existensiell utmaning” och faktiskt, utifrån rådande kunskapsläge, lägga fram förslag på hur hon tycker det ska gå till. Eftersom det är så mycket måste göras för att uppnå målen/de politiska slagorden, uppfattas hon av vissa som radikal. Men också som tydlig och ärlig.

Det är intressant att Warren, denna knastertorra sosse till Harvardprofessor, ofta får epitetet “populist” i debatten. Detta trots att hennes policyförslag är så långt ifrån enkla slagord man kan komma. Ordet används ofta som ett sätt att avfärda henne av de som helt enkelt tycker att hon är för vänster. Dvs av personer som tycker att alla förslag som faktiskt skulle ändra något på fördelning av resurser eller makt per definition är så vansinniga att de helt enkelt måste vara populistiska.

Ezra Klein sätter i inledningen till podden ord på något som jag själv är så hjärtans trött på och som gör att jag har ett it’s complicated-förhållande till (parti)politik just nu, och det är den eviga upptagenheten om vad som skulle kunnas tänka funka i opinionen. Warren har länge av stora delar av kommentariatet i USA avfärdats som “ovalbar”, och därmed har man inte heller (förrän nyligen) orkat titta på hennes förslag.

Frågan om valbarhet är inte oviktig, tvärtom, herregud. MEN när samtalet och politiken fastnar vid vad som funkar i spekulationer om vad olika segment av människor kan tänkas vilja rösta på, ofta utifrån rätt enkla föreställningar, så blir det fattigt. Dels för att det ofta blir fördomsfullt, alternativt en bisarr version av omvänd halmgubbe (“alla vita arbetarväljare drivs av ressentiment så därför måste vänstern bli nostalgisk och nationalistisk. Ja alltså jag vill inte det men så måste det bli för de tycker det”), dels för att det blir så lite koppling till egen analys, aktuell kunskap, nya idéer, modig politik. Men också för att vi i den här tiden faktiskt verkar veta rätt lite om vad som funkar, och därför blir besattheten av metanivån extra tråkig.

Själv längtar jag efter en diskussion där människor i större utsträckning argumenterar för vad själva de tycker är rätt. Det gör Warren själv, och jag håller med henne om det mesta av det jag läst. Om hon är valbar? För mig är hon det (dvs om jag hade kunnat rösta på henne). Roligt just nu är att Warren faktiskt går bra i opinionen.

Bra exempel på hur Warren jobbar med att presentera politik är hennes förslag på att bryta upp de stora techbolagens monopol i USA (en fråga som ligger mig varmt om hjärtat, har skrivit en bok om det etc) eller hennes version av Green New Deal. Både när det gäller förslaget om en förmögenhetsskatt som ska finansiera maxtaxa på dagis, och vikten av att bryta upp techjättarna har hon fått igång nationella debatter utifrån sina rimliga, sossiga, men i amerikansk kontext som sagt svinradikala förslag. Bakom båda de rätt korta och lättillgängliga texterna ligger gediget arbete, kunskapsinhämtning och samarbete med ledande experter.

(Apropå Unger så är Warren nog så långt ifrån honom man kan komma inom vänstern. Jag tänker ungefär att Warren är från Mars och Unger är från Venus och båda behövs.)

One thought on “Min enda idol”

  1. “Det är intressant att Warren, denna knastertorra sosse till Harvardprofessor, ofta får epitetet “populist” i debatten. Detta trots att hennes policyförslag är så långt ifrån enkla slagord man kan komma. Ordet används ofta som ett sätt att avfärda henne av de som helt enkelt tycker att hon är för vänster. Dvs av personer som tycker att alla förslag som faktiskt skulle ändra något på fördelning av resurser eller makt per definition är så vansinniga att de helt enkelt måste vara populistiska. ”

    Det kanske beror på att för liberala och konservativa som ofta tycks vara sådana att deras självbild är att de kan mer om och förstår ekonomi mer ingående än personer som står till vänster inom politiken, så ter sig själva socialismen som sådan som naiv och populistisk, precis som Karin Pettersson också skriver.

    Ur deras marknadsliberala perspektiv tycker de att det vore väldigt naivt och en enkel lösning på ett komplicerat problem att höja skatter och tänka sig att det ger mer pengar. Åtminstone låter det så på en del av dem. De nästan fnyser åt idén om att högre skatter skulle ge mer pengar till välfärd och reformer.

    “Titta här på vår Laffer-kurva!” förklarar de, som om ekonomisk förståelse endast vore högern förunnat. “När ni höjer skatterna blir det mindre tillväxt och det blir faktiskt MINDRE pengar över i skatt”.

    Att höja skatterna till 100 % är nog ingen god idé men det finns något högmodigt över att de redan med millimeterprecision har lyckats precisera exakt hur höga (eller låga) skatterna bör vara för maximalt utfall och nu desperat försöker förklara för den, i deras tankevärld, oförstående massan att högre skatter inte per automatik ger mer skatteintäkter.

    Ur deras perspektiv kanske populism är att tänka sig att höjda skatter löser saker och ting.

    Ur mitt perspektiv känns det tvärtom. Att sänka skatterna och sedan luta sig tillbaka och lita på att det ger mer pengar eller att marknaden ska lösa allt, det känns lite naivt. Och den absolut rikaste procenten av befolkningen skulle nog kunna beskattas betydligt mer utan att det påverkar den totala ekonomin. De rikaste har så mycket pengar att deras privata konsumtion ofta är mättad. De har allt de behöver och mer därtill Istället för att investera pengarna de inte utnyttjar för egen konsumtion i saker som ger jobb kanske de placerar pengarna i fastigheter eller värdepapper.

    Eller, i bästa fall, att de låter någon liten promille eller två gå till välgörenhet.

    Jag såg en dokumentär som åskådliggjorde två olika perspektiv. Vissa menar att ekonomin växer om de rikaste får mer pengar, att pengarna sipprar ner. (trickle down) medan andra menar att ekonomin växer om en bred medelklass får det bättre (vilket de får om deras löner höjs t.ex. ) så att de kan konsumera mer vilket gör att fler varor och tjänster behöver produceras. Socialism gynnar nog framväxten av en bred medelklass. Tänk om fler kunde utbilda sig i USA till exempel. I nuläget bygger utbildning ofta på antingen dyra lån (där elitskolorna medför de högsta lånen) och en hög risk, eller att ens föräldrar har sparat pengar och lagt undan. Utbildning är ett exempel på en investering av skattemedel som på sikt gör att hela samhället kan bli rikare. Förutom att högre skatter kan ge mer pengar i statskassan kan pengarna investeras i saker som på sikt gör samhället ännu rikare. Tittar man på de rikaste länderna i världen är snarare utbildningsnivå än en viss skattenivå antagligen den gemensamma nämnaren för många av de rikaste länderna (vissa länders rikedom beror mycket på naturresurser och råvaror också förstås, men ett land som har en hög utbildningsnivå kan lättare förädla sina råvaror och tjäna mer pengar än om råvarorna säljs vidare så även där kan utbildning ge mer rikedom).

    (Sedan finns det väl en och annan som argumenterar för lägre skatter ur ett rättviseperspektiv också, där rättvisan, friheten, består i att behålla en större del av sin lön och att staten ska ta så lite som möjligt av deras pengar.

    Det finns nog många giltiga invändningar mot såna resonemang. Kanske är pengarna inte intjänade rättvist utan ett resultat av kapitalvinster, fastigheter som ökat i värde eller att man sålt varor som andra personer tillverkat vid ett löpande band på någon fabrik. Kanske är rikedomen ett resultat av att man har fått bättre möjligheter som barn, gått på en bättre skola, haft akademiker som föräldrar, vuxit upp i en mer stabil familj i ett lugnare område. Kanske har man fått pengarna från rika föräldrar.

    Andra i världen börjar verkligen på noll. Eller på minus.)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *