I och ut ur valfiskens buk

Två saker hände ungefär samtidigt.  

Det ena var att jag en kväll nyligen framträdde tillsammans med Allan Larsson på bygdegården i Hamra på det inte så lilla temat ”Hur ska vi förstå den tid vi lever i”. Det var min pappa som bokat in mig. Han sa något i stil med: ”om du nu är här hela somrarna så får du faktiskt göra en insats för lokalsamhället”.

Okej, okej.

Det kom en massa folk, fler än jag hade trott, det blev helt smäckfullt. Det var en blandning av sommargäster och permanentboende, det regnade utanför och det var en fin kväll.

Jag har träffat Allan Larsson några gånger, och han är en person vars skärpa och outtröttliga engagemang i det lokala, nationella och globala jag beundrar. Det var roligt att lyssna på honom och våra teman gick in och ur varandra på ett bra sätt. Jag pratade om min och Martins bok, om internet och utmaningarna för demokratin. Allan talade om de långa vågorna i politiken. Hur vi/politiken idag – efter Keynes och Friedman – saknar en övergripande ekonomisk teori och lever i tomrummet, kanske väntan på en ny sådan. (Här finns en länk till den rapport han utgick ifrån, läs den!)

Det finns mycket att säga om det, och jag håller med honom i stora drag. Jag uppfattar också att de ekonomiska teorier/ideologier som dominerat under 1900-talet inte organiserar tanken och debatten på samma sätt som tidigare. Detta tomrum fylls till del med nationalism och främlingshat. Klimatfrågan är här, men vi vet ännu inte hur den kommer att definieras politiskt. Mina egna lösa tankar ligger nära det Piketty skriver här, att en politik för att lösa klimatkrisen måste kombineras med radikal fördelningspolitik. Samma tanke finns i diskussionen om Green New Deal i USA, men det är inte förslag som ännu är i centrum, utan fortfarande i periferin.

Men i frågestunden ställde någon den frågan: om vi nu lever i dessa långa vågor, vad kan vi göra som enskilda? Det kom flera inlägg på temat från publiken. Jag uppfattade att det fanns en pendelrörelse i rummet, mellan uppgivenhet inför samtiden och ett slags motstånd mot idén om det obönhörliga.

Ett par dagar senare läste jag P O Enquists essä Politisk dikt, som finns i boken Kartritarna. Den tar sin utgångspunkt i den tyske fysikern Werner Heisenbergs osäkerhetsprincip inom kvantfysiken, och en slags politiska läsning av densamma.

Enquist skriver:

”Om tillvaron är en samling outgrundliga språng, vad spelar då den enskilda människan och hennes samvete för roll? Eller var det så, att människan, och det personliga ansvaret hos denna människa, kunde spela en roll enbart om man frigjorde sig från föreställningen om det obönhörliga i historiens flod på väg mot havet?”

Text handlar sedan om hur denna princip är sann, eller inte sann. Han beskriver hur Heisenberg, som stannade i Tyskland under Hitler, reser till Danmark för att fråga sin gamle läromästare Niels Bohr om han kan tänka sig att hjälpa Tyskland att framställa kärnvapen.

Bohr blir förfärad, och Heisenberg reser tillbaka till Berlin i ogjort ärende. Nazityskland framställde aldrig kärnvapen.

Hur förklarar man detta? Går det att förklara? Vad betyder det?

”Kanske är det människans personliga ansvar som får historien att hoppa till, som en gräshoppa, och ingenting är obönhörligt och historien har ingen vetenskaplighet eftersom vi inte låter oss förutsägas vetenskapligt; och då var det ändå så att Bohrs egendomliga kvanta och deras hopp och det outgrundliga språng innehåller en moral.”

Enquists text handlar egentligen om ansvar, det personliga. Hans eget och andras.

Frågorna på den där bygdegården speglade mitt eget sökande. Hur gör man när det känns som om tidens våg spolar iväg en åt fel håll?

Är tiden verkligen en våg kan man lika gärna bygga sig en flotte och flyta med.

Är den en serie oförutsedda händelser utan inneboende rationalitet finns inte heller så mycket att göra.

I en annan essä i Kartritarna skriver Enquist om sin känsla av främlingskap inför det opolitiska och passiva uppror som utgjorde den husockuperande BZ-rörelsen i Köpenhamn, hos de människor som ”önskade inte strid, bara frånvaro, den totala apolitiska vilan i valfiskens buk”.

den grundläggande emotionella basen, känslans minsta gemensamma nämnare, var ångest. Ångest för framtid, för våld, för arbetslöshet, för nedsmutsning, förfall, krig, ödeläggelse. De svarade på denna ångest inte genom analys, arbete, planläggande försvar, utan genom känslor, desorganisation, flykt, våld”.

Jag tänker, det är en perfekt beskrivning, i en sådan smet känns det ibland som om vi alla rullar runt. Det är ett allmänt, luddigt frossande i oro och vridande på händerna , där allt som sker är både ytterst nära och livshotande och fruktansvärt avlägset och därmed omöjligt att påverka. Alternativt så ger vi upp och gör den totala reträtten in i konsumtion, privatliv, perfekta semesterbilder, människan som nyttig idiot i uppmärksamhetsekonomin.

Beskrivningen ovan gäller även mig själv, givetvis.

Men så skriver Enquist på nästa sida: ”De som vilade i Nørrebros slumkåkar avstod också från den moral jag uppfötts med, några självklarheter som jag diat i mig, aldrig ifrågasatt, kanske ifrågasatt och sedan återvänt till. Det var inte så enkelt som man sa, att det var lutheransk moral. Men den byggde på föreställningen om människans personliga ansvar, och att allting var möjligt, och denna vildavästernetik var ytterst svensk.”

Detta perspektiv var ytterst starkt och levande där i bygdegården. Också i mig.

Är det extra svårt i vår tid att känna att det är möjligt, att det spelar roll? Jag tror det. Det hänger ihop med det vi pratade om där i bygdegården, tomrummet, men också hur offentligheten konstrueras.

Så då blir frågan: hur väcker man sig själv från vilan i valfiskens buk? För vi vill väl ut? Jag vill det, i alla fall.

Jag letar väl, jag gissar som  många andra, efter en uppgift som känns lagom stor/liten och samtidigt meningsfull och som kan bidra till att rädda världen åtminstone en liten gnutta. Efter ett sammanhang som inte är programmatiskt men ändå bygger på gemenskap och solidaritet.

Svaret blir ju, efter allt detta, att det aldrig finns något annat svar än ansvaret, det personliga.

Med Allan Larsson i Hamra bygdegård.

Svaghet som styrka

”Du måste be om hjälp”.

Det var min terapeut som sa det. Jag hade aldrig gått i terapi förut men i våras gjorde jag det, och det var (är) bra för mig.

”Jag kan inte be om hjälp”, sa jag. ”Om man ska be om hjälp måste man ligga på plus, och jag är inte säker på att jag gör det.”

Jag visste inte att jag tyckte så, så som jag sa. Det är en djupt obehaglig syn på mänskliga relationer, definierad som en transaktion. Den fanns som en reflex i mig, helt oreflekterad. Min terapeut sa att det var en märklig tanke, tänkte jag så själv när någon annan bad mig om hjälp? Nej, självklart inte. Jag blir tacksam av att bli tillfrågad. Jag känner mig behövd.

”Det gäller troligen människor runt dig också”, sa hon.

Så jag bad om hjälp. En vän ringde och sa att hon hade blivit så glad när jag hört av mig. ”Jag trodde aldrig att jag skulle kunna hjälpa dig”, sa hon.

Det hände en massa saker när jag sa till folk att jag behövde dem. Några personer berättade saker för mig som de inte sagt förut. Vi kom varandra närmre, banden stärktes. Jag kände att det fanns en slags väv omkring mig, och under mig, ett skyddsnät jag inte hade sett.

Det fanns en styrka som bara gick att nå via svagheten.

Jag tänker att om svaghet kan vara en väg till styrka så är den solitära styrkan en särskild slags svaghet.

Man är så skör när man är ensam. Man klarar väldigt lite. Praktiska saker, och emotionella. Tankarna snurrar, man kommer inte vidare. Till det behövs andra människor. I den ensamma styrkan finns också en distans. Den kan skapa ett oförstående inför smärta och sorg och trasighet. Det finns något så obönhörligt i vår tid, i konsumtionshetsen och framgångsideologin. I idealbilderna, jämförandet, förväntan om ständig rörelse framåt. Det driver på viljan att visa sig stark och lyckad. Att ständigt vara i den lögnen är förödande. Livet blir så skört. Människan blir svag och ensam.

När vi uppfostrar våra barn talar vi ofta om vikten av att hjälpa andra, att den som är stark också måste vara snäll. Men borde vi inte också lära dem att det är viktigt att kunna be om hjälp, att erkänna när man inte klarar mer? Det är viktigt att kunna ge. Men det är också nödvändigt att lära sig ta emot. För sin egen skull, och för andras. Den som själv har bett om hjälp kan lättare se sig själv i den andre, den som nu behöver. Hjälpandet blir då ett möte mellan jämlikar.

Jag orkar inte med styrka längre, inte på det sättet. Människan bär på lager av komplexa historier, och jag vill veta vad som händer på de andra nivåerna. Hos mig själv, och hos andra. I politiken också, för it’s all one story. Jag vill veta var svagheterna finns, och den dolda styrkan. Den som inte handlar om framgång, utan vänskap, solidaritet, gemenskap.