Svaghet som styrka

”Du måste be om hjälp”.

Det var min terapeut som sa det. Jag hade aldrig gått i terapi förut men i våras gjorde jag det, och det var (är) bra för mig.

”Jag kan inte be om hjälp”, sa jag. ”Om man ska be om hjälp måste man ligga på plus, och jag är inte säker på att jag gör det.”

Jag visste inte att jag tyckte så, så som jag sa. Det är en djupt obehaglig syn på mänskliga relationer, definierad som en transaktion. Den fanns som en reflex i mig, helt oreflekterad. Min terapeut sa att det var en märklig tanke, tänkte jag så själv när någon annan bad mig om hjälp? Nej, självklart inte. Jag blir tacksam av att bli tillfrågad. Jag känner mig behövd.

”Det gäller troligen människor runt dig också”, sa hon.

Så jag bad om hjälp. En vän ringde och sa att hon hade blivit så glad när jag hört av mig. ”Jag trodde aldrig att jag skulle kunna hjälpa dig”, sa hon.

Det hände en massa saker när jag sa till folk att jag behövde dem. Några personer berättade saker för mig som de inte sagt förut. Vi kom varandra närmre, banden stärktes. Jag kände att det fanns en slags väv omkring mig, och under mig, ett skyddsnät jag inte hade sett.

Det fanns en styrka som bara gick att nå via svagheten.

Jag tänker att om svaghet kan vara en väg till styrka så är den solitära styrkan en särskild slags svaghet.

Man är så skör när man är ensam. Man klarar väldigt lite. Praktiska saker, och emotionella. Tankarna snurrar, man kommer inte vidare. Till det behövs andra människor. I den ensamma styrkan finns också en distans. Den kan skapa ett oförstående inför smärta och sorg och trasighet. Det finns något så obönhörligt i vår tid, i konsumtionshetsen och framgångsideologin. I idealbilderna, jämförandet, förväntan om ständig rörelse framåt. Det driver på viljan att visa sig stark och lyckad. Att ständigt vara i den lögnen är förödande. Livet blir så skört. Människan blir svag och ensam.

När vi uppfostrar våra barn talar vi ofta om vikten av att hjälpa andra, att den som är stark också måste vara snäll. Men borde vi inte också lära dem att det är viktigt att kunna be om hjälp, att erkänna när man inte klarar mer? Det är viktigt att kunna ge. Men det är också nödvändigt att lära sig ta emot. För sin egen skull, och för andras. Den som själv har bett om hjälp kan lättare se sig själv i den andre, den som nu behöver. Hjälpandet blir då ett möte mellan jämlikar.

Jag orkar inte med styrka längre, inte på det sättet. Människan bär på lager av komplexa historier, och jag vill veta vad som händer på de andra nivåerna. Hos mig själv, och hos andra. I politiken också, för it’s all one story. Jag vill veta var svagheterna finns, och den dolda styrkan. Den som inte handlar om framgång, utan vänskap, solidaritet, gemenskap.

One thought on “Svaghet som styrka”

  1. Den bästa hjälpen – den naturligaste hjälpen, som finns är – just den: att bara finnas. Då blir att be om hjälp inte svårare, inte krångligare – än att be grannen om socker, bordsgrannen om att skicka peppar och salt. I den bästa, närmaste, av världar. Från att ha insett och tagit det naturliga steget – kan man vänja sig att be om, och ta emot eller ge tillbaka – hjälp, när det behövs. Och att kunna ta nej, när någon vill prova sin självständighet.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *