Som att komma till en riktigt svinig efterfest

Jag har försökt att undvika sociala medier i sommar, framför allt Twitter. Jag har tittat in som hastigast då och då, det har varje gång känts som att komma nykter till sluttampen av en riktigt svinig efterfest, en sådan där folk har börjat slåss, kräkas och klä av sig nakna, och där någons storebrorsas läskiga kompisar har kommit och satt på Vit makt-musik och börjat hota folk som ser mesiga ut.

Högerpropagandisten och tidigare Trump-strategen Steve Bannon brukar säga att ”politics is downstream from culture”. Vad han menar är att den som på allvar vill försöka ändra förutsättningarna för politik, måste påverka vårt sätt att se på världen i bredare mening, kulturen. De politiska förutsättningarna, det som på engelska kallas ”overton window” och på svenska lite klumpigt åsiktskorridoren, bestäms där. Jag tror att det ligger mycket i det. Men jag tror ännu mer, idag, att politik är downstream from technology.

Min politiska utgångspunkt har alltid varit att den som vill förstå makt måste förstå ekonomi. Det var därför jag börjande plugga på Handels en gång för länge sen. Det var 90-tal, en tid av ekonomisk kris och globalisering. Jag ville fatta vad som hände, och trodde att det var här man kunde få veta hur saker hängde ihop. Så var det ju inte, det vill säga Handels gav inga svar på de frågorna. Men frågan var ändå rätt ställd. Den verkliga makten, den som bestämmer var jobben ska hamna och hur makten fördelas är ekonomisk.

Då, på 90-talet, fanns fortfarande en levande debatt i politikens centrum om skatter, storleken på staten, globaliseringens för- och nackdelar. Men idag utmanar inte politiken den ekonomiska makten. Ett skäl är att det offentliga samtalet handlar om helt andra saker.

Igår när jag tittade in på Twitter för att göra lite research till det här blogginlägget så insåg jag att ledande politiker hade delat obekräftad rasistisk propaganda riktad mot muslimer för att kunna rulla sig i sköna likes och retweets. Nyheten kom från början från den högerpopulistiska propagandamiljön och snurrade sedan via sociala medier in till de traditionella.

Jag och Martin Gelin har skrivit en hel bok om det här, poängen här är att sociala medier är inte en neutral plats. Det är inte en spegel av vad folk tycker. Twitter är i dag en plattform där rasism och högerpopulism dominerar. Det är ett träsk. Problemet är att det är ett träsk som formar vår politik.

Och det påverkar oss som människor.

Internetfilosofen Jaron Lanier har skrivit en bok om sociala medier som kom ut på svenska förra året med titeln ”Tio skäl att genast radera dina sociala medier” och som är bra. Där beskriver Lanier hur själv påverkades av sitt social medier-användande. Han blev, sammanfattningsvis, en sämre version av sig själv – irriterad, aggressiv och ledsen. Enligt Lanier så finns svaret på varför det funkar så inbyggt i själva affärsmodellen. Algoritmerna som styr hur våra flöden ser ut är byggda för att få oss att stanna kvar på plattformarna. Och tack vare hur den mänskliga hjärnan fungerar så är social stress, ilska och irritation lättare att stimulera än positiva känslor som generositet och glädje.

I sommar har jag läst en annan bok av Jaron Laniers bok ”You are not a gadget”. Den är några år gammal, men på många sätt ännu mer intressant.

I boken sätter han fingret på något som jag har tänkt mycket på de senaste åren. Inte bara vad sociala medier gör med det politiska samtalet. Utan vad det gör med oss som människor, inklusive som politiska varelser.

Förutom att göra oss arga, så plattar sociala medier till oss. Formaten som erbjuds är optimerade för att tanka av oss data, för övervakning, manipulation och försäljning av annonser. Det som erbjuds när det gäller uttryck är statiskt, mallat och begränsat. Detta (Facebook, Twitter och Instagram) är platser som är själva motsatsen till kreativitet, skapande och experimenterande som var idén med internet från början. Det är ingen slump att dina sociala medier-flöden är så förtvivlat tråkiga, att människor – inklusive jag själv – framstår som menlösa och ointressanta, ständigt leende (instagram) eller grälande (twitter).

Lanier skriver att de format som nu dominerar webben ”actively demand that people define themselves downward”. Jag tror att han har rätt i det. Och det är en tragedi.

I ett samtal med en medmänniska, även om hen har helt motsatta politiska åsikter, så går det ofta att hitta ett antal frågor där man håller med varandra. Oftast har personen ett perspektiv eller ett argument som man kan hålla med om. Oftast har du något att säga som hen inte tycker är helt sjukt. I sociala medier är det tvärt om. Alla blir till idiotiska karikatyrer av sig själva.

Dessa politiker som jagar rasist-likes med flåsiga tweets; jag blir en sämre människa av att bli arg på dem. I verkligheten är de säkert inte heller så små och platta som de framstår i dessa hjärndöda format. Samtidigt så lägger sig detta arga lager av aggression och fördumning som en våt filt över samhällsdebatten. Alla går i fällan. Provokation följs av indignation (ofta rättmätig) som följs av medvetna missförstånd som följs av ny provokation. Och så vidare. Med resultatet att absolut inget annat får plats, att alla ser ut som idioter, att alla blir lite mer idioter, att allting blir futtigare. Och frågorna om ekonomi, makt och fördelning får inte plats, klimatkrisen blir reducerad till för eller emot Gretas t-shirt. De enda vinnarna på detta i långa loppet är de svinarga och Facebooks aktieägare.

Laniers svar, eller uppmaning, är att söka sig till andra format och sätt att uttrycka sig. ”Create a website that expresses something about who you are that won’t fit into the template available to you on a social networking site”.

(Det är väl, btw, ungefär en sammanfattning av varför jag längtade efter att börja blogga.)

Jag vet inte om det är svaret, jag vet bara att jag själv inte står ut. Själv lyssnar jag mest på långa poddar och läser ännu längre texter (böcker!) numera. Jag vet att många, många med mig inte heller längre orkar eller vill delta i samtalet på de villkor som gäller. Samtidigt lämnas arenan och teknologin som formar kulturen och politiken åt de arga. För journalisterna finns kvar där, och hjulet/nyhetscykeln rullar vidare från provokation till rapportering till ramaskri till reaktion till faktiskt positionsförflyttning.

Idag är vi alla fångar i övervaknings- och uppmärksamhetsekonomin. Om politik är downstream from technology så måste vi någon gång, om vi är intresserade av ett annat slags samtal/samhälle börja prata om det. Hur skulle det kunna se annorlunda ut? Vilken slags platser/arenor/plattformar krävs för att göra oss större som människor, i stället för mindre?

Vi har det ju i oss, vi människor. Vi kan bättre.