the classic is cool

Ah, den här bloggen, det är så mycket som bara passerar och aldrig får form i text.

I alla fall så har jag tänkt på det här med antiken. Inte på Skolverkets förslag, direkt, men på vad det är vi söker och vad det är som skrämmer oss om “antiken” bleknar bort. Jag tänkte givetvis: gudarna, myterna, republikens födelse och fall, imperiet, Mary Beard och Shakespeare. Och så vidare.

Sedan läste jag av en slump en text av Jill Johnston. Jill Johnston är en dans- och konstkritiker som skrev för Village Voice på 60- och 70-talet, lesbisk frontfigur och fantastisk skribent (en av hennes texter har rubriken ”Bash in the Sculls”, den handlar om en överklassfest/konstutställning hos några som heter Sculls, där Johnston till slut inte står ut och plötsligt bestämmer sig för att simma några längder i poolen med kläderna på. Det kan vara den bästa rubrik som någonsin satts på en text. Det är en riktigt bra text också.)

I alla fall, jag läste Johnston, mest för att jag hittade en samlingsvolym där hon i två texter beskriver ett besök hos Agnes Martin. Jag kan väldigt lite om konst, men min konstnärskompis Elisabeth fick mig en gång att gå på Agnes Martins stora retrospektiv på Guggenheim i New York och där, i spiraltrappan, stod jag och grät. Det är en av två gånger i livet jag gråtit av att titta på tavlor, så nu läser jag allt om Agnes Martin som jag hittar.

Från Agnes Martins tavlor strålar ett ljus, en tankens stränghet och en intensiv närvaro. Hon målar ofta i rutmönster, raster, som är öppna och stängda samtidigt. Färgerna svävar och lyfter och utstrålar ljus. Många av dem målade hon i New Mexiko, i öknen, där hon bodde efter att ha lämnat allt i New York och åkt runt i USA ett par år i en pickup.

Det är till öknen Jill Johnston åker för att besöka henne och det är där hon förklarar vad det är vi söker i antiken:

”agnes the classicist. classicism she says is not about people and this work is not about the world. classicists are people that look out with their back to the world. it represents something that isn’t possible in the world. it’s as unsubjective as possible. the classic is cool. it is cool because it is impersonal and detached. if a person goes walking in the mountains that is not detached and impersonal she’s just looking back. to a detached person the complications of life look like chaos. If you don’t like the chaos you’re a classicist. if you like it you’re a romanticist. painting is not about ideas or personal emotion. painting the desert in her head. the horizontal line. “

Jill Johnston, The Disintegration of a Critic

Lockelsen i den där stränga blicken, ordningen och ljuset. Det är det ”antiken” delvis representerar. Det är coolt. Många söker det. (Men ingen klarar det. Utom Agnes Martin.)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *