Minne, dröm, våld. Om Tarantino och självförsvar.

Jag har tänkt mycket på Tarantinos Once upon a time…in Hollywood. Filmen gick rakt in i kroppen på mig när jag såg den för några veckor sedan. Kanske är det för att jag inte ser film på bio så ofta, så det blir lite som när en amishperson möter den moderna civilisationen och blir helt överväldigad av alla färger! ljud! rörelser! Men inte bara kroppen, utan även mitt huvud och min fantasi dominerades av filmen under lång tid. Jag tänkte då att jag skulle skriva något om den, men när diskussionen tog fart så läste jag mest det andra skrev, för det var mycket.

I efterhand har jag tänkt på skillnaden på min egen omedelbara upplevelse av filmen och hur jag uppfattade att andra såg den. Men jag har också tänkt på hur jag påverkades av själva diskussionen.

Först lite om hur jag såg filmen, och ja, det blir spoilers.

Once upon a time är långsam och mättad på färg och mening. Det är som att befinna sig i en dröm, eller i ett minne av ett skeende. Fonden är Manson-morden, som man, om man läst det minsta lilla om filmen innan, vet är en av trådarna i berättandet. Det skapar en spänning som laddar varje släpig scen med betydelse. Filmen skapar nästan exakt samma känsla som Joan Didions essä, The White Album, om de där åren i slutet av 60-talet, i Kalifornien. där sommaren i LA:

“I recall a time when the dogs barked every night and the moon was alway full. On August 9, 1969, I was sitting in the shallow end of my sister-in law’s swimming pool in Beverly Hills when she received a telephone call from a friend who had just heard about the murders at Sharon Tate’s Polanski house on Cielo Drive.(…) Black masses were imagined, and bad trips blamed. I remember all of the day’s misinformation very clearly, and I also remember this, and wish I did not. I remember that no one was surprised.

I centrum står vänskapen mellan två män, två reliker från en tid som är på väg att ta slut. Tarantino ser på dem med både kärlek, värme, humor och distans. Brad Pitt är, som x skrev, en modern cowboy med ett mörkt förflutet men ett hjärta av guld. Han är en som ett vackert kattdjur, man kan inte se sig mätt på honom. Kameran dröjer vid hans kropp och hans leende i scener som är förälskade i sin närgångna blick. Samtidigt får vi veta att han har ett mörkt förflutet, ryktet går att han har mördat sin fru. Genom filmen dansar Margot Robbie som Sharon Tate, hon är jungfrun som vi vet ska offras. 

Det som drabbade mig omedelbart var det drömlika, och kontrasten mellan våldet och solen, längtan efter ljuset och vetskapen om avgrunden där under. Klockan tickar ner mot det vi vet kommer hända med tyngden av dova slägg- eller hjärtslag. Men när det väl kommer blir händelseförloppet en överraskning. Våldet utförs av Pitt, inte av Mansons lärjungar. Cowboyen vinner. Jag hejar på honom när han bestialiskt mördar ungdomarna och räddar Sharon Tate. Jag skrattar. Efteråt undrar jag vad som hände, vem jag blev. Jag är inget stort fan av Tarantino, jag är känslig för våld och illa motiverat ultravåld. Men i den här filmen är det perfekt.

Efter filmen uppstod en diskussion där Tarantino kritiserades för bristen på representation, för våldet och för hans gubbsjuka skildring av kvinnor. Av detta förstod jag ingenting. Det var självklart för mig att Tarantino medvetet gör oss till medskyldiga i filmens vackra men mörka magi. Vänskapen mellan Brad Pitt och Leonardo DiCaprio är så fin, lojaliteten stark och självklar. Tarantino avgudar Brad Pitts rollkaraktär, på samma sätt som vår kultur älskar och hyllar den typen av män. Han kan inte sluta göra det, men han kan reflektera över vad det betyder.

Jag ville inte skriva om filmen när jag följt debatten ett tag, eftersom många recensioner i sig blev ett slags tråkigt positionerande i kulturkriget (inte alla! I Sverige skrev Hynek Pallas bra och kunnigt, En varg söker sin podd hade ett intressant samtal (vilket avsnitt var det?), den här texten är fantastisk tex). Antingen var Tarantino en sexistisk idiot, eller ett fulländat geni. Jag blev mest förbannad på de recensioner som jag tyckte medvetet förenklade filmen. Men samtidigt, om jag ska vara ärlig, så pekade en del av texterna på saker jag inte sett. Jag blev förförd av filmen, och ville försvara den upplevelsen för mig själv. Jag tror också, så här i efterhand, att den medskyldighet som Tarantino så mästerligt tvingar in oss i bidrar till kraften i reaktionen. Jag vill som tittare inte vara ett monster, men filmen gör oss alla delvis till monster. Därför blev jag arg på alla som pekade på att filmen speglar det avskyvärda i vår kultur/att vara människa/mig själv. Det är jobbigt. De som å andra sidan hyllade Tarantino tycker jag många gånger missade det uppenbara: att filmen inte är en ensidig hyllning av ”Hollywood”, utan ett försök att utforska just vad det är som lockar oss.

En sista sak om filmen apropå det drömlika.

Jag jobbar mycket i Norge, och läste de veckor jag såg filmen det mesta jag över om terrordådet i en moské, där terroristen hade mördat sin adoptivsyster och sedan blev avväpnad. Dådet väckte alla tankar och minnen kring Utøya. Veckan efter jag sett Once upon a time drömde jag en så tydlig dröm i samma mättade färgskala, med samma känsla av att vara på väg mot avgrunden. I drömmen ser jag, på avstånd, Anders Behring Breivik sitta i en grå Cadillac cab från 60-talet, en sådan bil som Tarantinos film är full av. Jag ser Breiviks profil, han ser allvarlig ut. Jag blir iskall och tänker två tankar. Den första är: hur kan han redan vara ute ur fängelset. Den andra är: det är klart att han är ute, vad trodde du, det är så det är nu.

I remember that no one was surprised.

Det var den känslan jag vaknade med.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *