Minne, dröm, våld. Om Tarantino och självförsvar.

Jag har tänkt mycket på Tarantinos Once upon a time…in Hollywood. Filmen gick rakt in i kroppen på mig när jag såg den för några veckor sedan. Kanske är det för att jag inte ser film på bio så ofta, så det blir lite som när en amishperson möter den moderna civilisationen och blir helt överväldigad av alla färger! ljud! rörelser! Men inte bara kroppen, utan även mitt huvud och min fantasi dominerades av filmen under lång tid. Jag tänkte då att jag skulle skriva något om den, men när diskussionen tog fart så läste jag mest det andra skrev, för det var mycket.

I efterhand har jag tänkt på skillnaden på min egen omedelbara upplevelse av filmen och hur jag uppfattade att andra såg den. Men jag har också tänkt på hur jag påverkades av själva diskussionen.

Först lite om hur jag såg filmen, och ja, det blir spoilers.

Once upon a time är långsam och mättad på färg och mening. Det är som att befinna sig i en dröm, eller i ett minne av ett skeende. Fonden är Manson-morden, som man, om man läst det minsta lilla om filmen innan, vet är en av trådarna i berättandet. Det skapar en spänning som laddar varje släpig scen med betydelse. Filmen skapar nästan exakt samma känsla som Joan Didions essä, The White Album, om de där åren i slutet av 60-talet, i Kalifornien. där sommaren i LA:

“I recall a time when the dogs barked every night and the moon was alway full. On August 9, 1969, I was sitting in the shallow end of my sister-in law’s swimming pool in Beverly Hills when she received a telephone call from a friend who had just heard about the murders at Sharon Tate’s Polanski house on Cielo Drive.(…) Black masses were imagined, and bad trips blamed. I remember all of the day’s misinformation very clearly, and I also remember this, and wish I did not. I remember that no one was surprised.

I centrum står vänskapen mellan två män, två reliker från en tid som är på väg att ta slut. Tarantino ser på dem med både kärlek, värme, humor och distans. Brad Pitt är, som x skrev, en modern cowboy med ett mörkt förflutet men ett hjärta av guld. Han är en som ett vackert kattdjur, man kan inte se sig mätt på honom. Kameran dröjer vid hans kropp och hans leende i scener som är förälskade i sin närgångna blick. Samtidigt får vi veta att han har ett mörkt förflutet, ryktet går att han har mördat sin fru. Genom filmen dansar Margot Robbie som Sharon Tate, hon är jungfrun som vi vet ska offras. 

Det som drabbade mig omedelbart var det drömlika, och kontrasten mellan våldet och solen, längtan efter ljuset och vetskapen om avgrunden där under. Klockan tickar ner mot det vi vet kommer hända med tyngden av dova slägg- eller hjärtslag. Men när det väl kommer blir händelseförloppet en överraskning. Våldet utförs av Pitt, inte av Mansons lärjungar. Cowboyen vinner. Jag hejar på honom när han bestialiskt mördar ungdomarna och räddar Sharon Tate. Jag skrattar. Efteråt undrar jag vad som hände, vem jag blev. Jag är inget stort fan av Tarantino, jag är känslig för våld och illa motiverat ultravåld. Men i den här filmen är det perfekt.

Efter filmen uppstod en diskussion där Tarantino kritiserades för bristen på representation, för våldet och för hans gubbsjuka skildring av kvinnor. Av detta förstod jag ingenting. Det var självklart för mig att Tarantino medvetet gör oss till medskyldiga i filmens vackra men mörka magi. Vänskapen mellan Brad Pitt och Leonardo DiCaprio är så fin, lojaliteten stark och självklar. Tarantino avgudar Brad Pitts rollkaraktär, på samma sätt som vår kultur älskar och hyllar den typen av män. Han kan inte sluta göra det, men han kan reflektera över vad det betyder.

Jag ville inte skriva om filmen när jag följt debatten ett tag, eftersom många recensioner i sig blev ett slags tråkigt positionerande i kulturkriget (inte alla! I Sverige skrev Hynek Pallas bra och kunnigt, En varg söker sin podd hade ett intressant samtal (vilket avsnitt var det?), den här texten är fantastisk tex). Antingen var Tarantino en sexistisk idiot, eller ett fulländat geni. Jag blev mest förbannad på de recensioner som jag tyckte medvetet förenklade filmen. Men samtidigt, om jag ska vara ärlig, så pekade en del av texterna på saker jag inte sett. Jag blev förförd av filmen, och ville försvara den upplevelsen för mig själv. Jag tror också, så här i efterhand, att den medskyldighet som Tarantino så mästerligt tvingar in oss i bidrar till kraften i reaktionen. Jag vill som tittare inte vara ett monster, men filmen gör oss alla delvis till monster. Därför blev jag arg på alla som pekade på att filmen speglar det avskyvärda i vår kultur/att vara människa/mig själv. Det är jobbigt. De som å andra sidan hyllade Tarantino tycker jag många gånger missade det uppenbara: att filmen inte är en ensidig hyllning av ”Hollywood”, utan ett försök att utforska just vad det är som lockar oss.

En sista sak om filmen apropå det drömlika.

Jag jobbar mycket i Norge, och läste de veckor jag såg filmen det mesta jag över om terrordådet i en moské, där terroristen hade mördat sin adoptivsyster och sedan blev avväpnad. Dådet väckte alla tankar och minnen kring Utøya. Veckan efter jag sett Once upon a time drömde jag en så tydlig dröm i samma mättade färgskala, med samma känsla av att vara på väg mot avgrunden. I drömmen ser jag, på avstånd, Anders Behring Breivik sitta i en grå Cadillac cab från 60-talet, en sådan bil som Tarantinos film är full av. Jag ser Breiviks profil, han ser allvarlig ut. Jag blir iskall och tänker två tankar. Den första är: hur kan han redan vara ute ur fängelset. Den andra är: det är klart att han är ute, vad trodde du, det är så det är nu.

I remember that no one was surprised.

Det var den känslan jag vaknade med.

the classic is cool

Ah, den här bloggen, det är så mycket som bara passerar och aldrig får form i text.

I alla fall så har jag tänkt på det här med antiken. Inte på Skolverkets förslag, direkt, men på vad det är vi söker och vad det är som skrämmer oss om “antiken” bleknar bort. Jag tänkte givetvis: gudarna, myterna, republikens födelse och fall, imperiet, Mary Beard och Shakespeare. Och så vidare.

Sedan läste jag av en slump en text av Jill Johnston. Jill Johnston är en dans- och konstkritiker som skrev för Village Voice på 60- och 70-talet, lesbisk frontfigur och fantastisk skribent (en av hennes texter har rubriken ”Bash in the Sculls”, den handlar om en överklassfest/konstutställning hos några som heter Sculls, där Johnston till slut inte står ut och plötsligt bestämmer sig för att simma några längder i poolen med kläderna på. Det kan vara den bästa rubrik som någonsin satts på en text. Det är en riktigt bra text också.)

I alla fall, jag läste Johnston, mest för att jag hittade en samlingsvolym där hon i två texter beskriver ett besök hos Agnes Martin. Jag kan väldigt lite om konst, men min konstnärskompis Elisabeth fick mig en gång att gå på Agnes Martins stora retrospektiv på Guggenheim i New York och där, i spiraltrappan, stod jag och grät. Det är en av två gånger i livet jag gråtit av att titta på tavlor, så nu läser jag allt om Agnes Martin som jag hittar.

Från Agnes Martins tavlor strålar ett ljus, en tankens stränghet och en intensiv närvaro. Hon målar ofta i rutmönster, raster, som är öppna och stängda samtidigt. Färgerna svävar och lyfter och utstrålar ljus. Många av dem målade hon i New Mexiko, i öknen, där hon bodde efter att ha lämnat allt i New York och åkt runt i USA ett par år i en pickup.

Det är till öknen Jill Johnston åker för att besöka henne och det är där hon förklarar vad det är vi söker i antiken:

”agnes the classicist. classicism she says is not about people and this work is not about the world. classicists are people that look out with their back to the world. it represents something that isn’t possible in the world. it’s as unsubjective as possible. the classic is cool. it is cool because it is impersonal and detached. if a person goes walking in the mountains that is not detached and impersonal she’s just looking back. to a detached person the complications of life look like chaos. If you don’t like the chaos you’re a classicist. if you like it you’re a romanticist. painting is not about ideas or personal emotion. painting the desert in her head. the horizontal line. “

Jill Johnston, The Disintegration of a Critic

Lockelsen i den där stränga blicken, ordningen och ljuset. Det är det ”antiken” delvis representerar. Det är coolt. Många söker det. (Men ingen klarar det. Utom Agnes Martin.)

Som att komma till en riktigt svinig efterfest

Jag har försökt att undvika sociala medier i sommar, framför allt Twitter. Jag har tittat in som hastigast då och då, det har varje gång känts som att komma nykter till sluttampen av en riktigt svinig efterfest, en sådan där folk har börjat slåss, kräkas och klä av sig nakna, och där någons storebrorsas läskiga kompisar har kommit och satt på Vit makt-musik och börjat hota folk som ser mesiga ut.

Högerpropagandisten och tidigare Trump-strategen Steve Bannon brukar säga att ”politics is downstream from culture”. Vad han menar är att den som på allvar vill försöka ändra förutsättningarna för politik, måste påverka vårt sätt att se på världen i bredare mening, kulturen. De politiska förutsättningarna, det som på engelska kallas ”overton window” och på svenska lite klumpigt åsiktskorridoren, bestäms där. Jag tror att det ligger mycket i det. Men jag tror ännu mer, idag, att politik är downstream from technology.

Min politiska utgångspunkt har alltid varit att den som vill förstå makt måste förstå ekonomi. Det var därför jag börjande plugga på Handels en gång för länge sen. Det var 90-tal, en tid av ekonomisk kris och globalisering. Jag ville fatta vad som hände, och trodde att det var här man kunde få veta hur saker hängde ihop. Så var det ju inte, det vill säga Handels gav inga svar på de frågorna. Men frågan var ändå rätt ställd. Den verkliga makten, den som bestämmer var jobben ska hamna och hur makten fördelas är ekonomisk.

Då, på 90-talet, fanns fortfarande en levande debatt i politikens centrum om skatter, storleken på staten, globaliseringens för- och nackdelar. Men idag utmanar inte politiken den ekonomiska makten. Ett skäl är att det offentliga samtalet handlar om helt andra saker.

Igår när jag tittade in på Twitter för att göra lite research till det här blogginlägget så insåg jag att ledande politiker hade delat obekräftad rasistisk propaganda riktad mot muslimer för att kunna rulla sig i sköna likes och retweets. Nyheten kom från början från den högerpopulistiska propagandamiljön och snurrade sedan via sociala medier in till de traditionella.

Jag och Martin Gelin har skrivit en hel bok om det här, poängen här är att sociala medier är inte en neutral plats. Det är inte en spegel av vad folk tycker. Twitter är i dag en plattform där rasism och högerpopulism dominerar. Det är ett träsk. Problemet är att det är ett träsk som formar vår politik.

Och det påverkar oss som människor.

Internetfilosofen Jaron Lanier har skrivit en bok om sociala medier som kom ut på svenska förra året med titeln ”Tio skäl att genast radera dina sociala medier” och som är bra. Där beskriver Lanier hur själv påverkades av sitt social medier-användande. Han blev, sammanfattningsvis, en sämre version av sig själv – irriterad, aggressiv och ledsen. Enligt Lanier så finns svaret på varför det funkar så inbyggt i själva affärsmodellen. Algoritmerna som styr hur våra flöden ser ut är byggda för att få oss att stanna kvar på plattformarna. Och tack vare hur den mänskliga hjärnan fungerar så är social stress, ilska och irritation lättare att stimulera än positiva känslor som generositet och glädje.

I sommar har jag läst en annan bok av Jaron Laniers bok ”You are not a gadget”. Den är några år gammal, men på många sätt ännu mer intressant.

I boken sätter han fingret på något som jag har tänkt mycket på de senaste åren. Inte bara vad sociala medier gör med det politiska samtalet. Utan vad det gör med oss som människor, inklusive som politiska varelser.

Förutom att göra oss arga, så plattar sociala medier till oss. Formaten som erbjuds är optimerade för att tanka av oss data, för övervakning, manipulation och försäljning av annonser. Det som erbjuds när det gäller uttryck är statiskt, mallat och begränsat. Detta (Facebook, Twitter och Instagram) är platser som är själva motsatsen till kreativitet, skapande och experimenterande som var idén med internet från början. Det är ingen slump att dina sociala medier-flöden är så förtvivlat tråkiga, att människor – inklusive jag själv – framstår som menlösa och ointressanta, ständigt leende (instagram) eller grälande (twitter).

Lanier skriver att de format som nu dominerar webben ”actively demand that people define themselves downward”. Jag tror att han har rätt i det. Och det är en tragedi.

I ett samtal med en medmänniska, även om hen har helt motsatta politiska åsikter, så går det ofta att hitta ett antal frågor där man håller med varandra. Oftast har personen ett perspektiv eller ett argument som man kan hålla med om. Oftast har du något att säga som hen inte tycker är helt sjukt. I sociala medier är det tvärt om. Alla blir till idiotiska karikatyrer av sig själva.

Dessa politiker som jagar rasist-likes med flåsiga tweets; jag blir en sämre människa av att bli arg på dem. I verkligheten är de säkert inte heller så små och platta som de framstår i dessa hjärndöda format. Samtidigt så lägger sig detta arga lager av aggression och fördumning som en våt filt över samhällsdebatten. Alla går i fällan. Provokation följs av indignation (ofta rättmätig) som följs av medvetna missförstånd som följs av ny provokation. Och så vidare. Med resultatet att absolut inget annat får plats, att alla ser ut som idioter, att alla blir lite mer idioter, att allting blir futtigare. Och frågorna om ekonomi, makt och fördelning får inte plats, klimatkrisen blir reducerad till för eller emot Gretas t-shirt. De enda vinnarna på detta i långa loppet är de svinarga och Facebooks aktieägare.

Laniers svar, eller uppmaning, är att söka sig till andra format och sätt att uttrycka sig. ”Create a website that expresses something about who you are that won’t fit into the template available to you on a social networking site”.

(Det är väl, btw, ungefär en sammanfattning av varför jag längtade efter att börja blogga.)

Jag vet inte om det är svaret, jag vet bara att jag själv inte står ut. Själv lyssnar jag mest på långa poddar och läser ännu längre texter (böcker!) numera. Jag vet att många, många med mig inte heller längre orkar eller vill delta i samtalet på de villkor som gäller. Samtidigt lämnas arenan och teknologin som formar kulturen och politiken åt de arga. För journalisterna finns kvar där, och hjulet/nyhetscykeln rullar vidare från provokation till rapportering till ramaskri till reaktion till faktiskt positionsförflyttning.

Idag är vi alla fångar i övervaknings- och uppmärksamhetsekonomin. Om politik är downstream from technology så måste vi någon gång, om vi är intresserade av ett annat slags samtal/samhälle börja prata om det. Hur skulle det kunna se annorlunda ut? Vilken slags platser/arenor/plattformar krävs för att göra oss större som människor, i stället för mindre?

Vi har det ju i oss, vi människor. Vi kan bättre.

I och ut ur valfiskens buk

Två saker hände ungefär samtidigt.  

Det ena var att jag en kväll nyligen framträdde tillsammans med Allan Larsson på bygdegården i Hamra på det inte så lilla temat ”Hur ska vi förstå den tid vi lever i”. Det var min pappa som bokat in mig. Han sa något i stil med: ”om du nu är här hela somrarna så får du faktiskt göra en insats för lokalsamhället”.

Okej, okej.

Det kom en massa folk, fler än jag hade trott, det blev helt smäckfullt. Det var en blandning av sommargäster och permanentboende, det regnade utanför och det var en fin kväll.

Jag har träffat Allan Larsson några gånger, och han är en person vars skärpa och outtröttliga engagemang i det lokala, nationella och globala jag beundrar. Det var roligt att lyssna på honom och våra teman gick in och ur varandra på ett bra sätt. Jag pratade om min och Martins bok, om internet och utmaningarna för demokratin. Allan talade om de långa vågorna i politiken. Hur vi/politiken idag – efter Keynes och Friedman – saknar en övergripande ekonomisk teori och lever i tomrummet, kanske väntan på en ny sådan. (Här finns en länk till den rapport han utgick ifrån, läs den!)

Det finns mycket att säga om det, och jag håller med honom i stora drag. Jag uppfattar också att de ekonomiska teorier/ideologier som dominerat under 1900-talet inte organiserar tanken och debatten på samma sätt som tidigare. Detta tomrum fylls till del med nationalism och främlingshat. Klimatfrågan är här, men vi vet ännu inte hur den kommer att definieras politiskt. Mina egna lösa tankar ligger nära det Piketty skriver här, att en politik för att lösa klimatkrisen måste kombineras med radikal fördelningspolitik. Samma tanke finns i diskussionen om Green New Deal i USA, men det är inte förslag som ännu är i centrum, utan fortfarande i periferin.

Men i frågestunden ställde någon den frågan: om vi nu lever i dessa långa vågor, vad kan vi göra som enskilda? Det kom flera inlägg på temat från publiken. Jag uppfattade att det fanns en pendelrörelse i rummet, mellan uppgivenhet inför samtiden och ett slags motstånd mot idén om det obönhörliga.

Ett par dagar senare läste jag P O Enquists essä Politisk dikt, som finns i boken Kartritarna. Den tar sin utgångspunkt i den tyske fysikern Werner Heisenbergs osäkerhetsprincip inom kvantfysiken, och en slags politiska läsning av densamma.

Enquist skriver:

”Om tillvaron är en samling outgrundliga språng, vad spelar då den enskilda människan och hennes samvete för roll? Eller var det så, att människan, och det personliga ansvaret hos denna människa, kunde spela en roll enbart om man frigjorde sig från föreställningen om det obönhörliga i historiens flod på väg mot havet?”

Text handlar sedan om hur denna princip är sann, eller inte sann. Han beskriver hur Heisenberg, som stannade i Tyskland under Hitler, reser till Danmark för att fråga sin gamle läromästare Niels Bohr om han kan tänka sig att hjälpa Tyskland att framställa kärnvapen.

Bohr blir förfärad, och Heisenberg reser tillbaka till Berlin i ogjort ärende. Nazityskland framställde aldrig kärnvapen.

Hur förklarar man detta? Går det att förklara? Vad betyder det?

”Kanske är det människans personliga ansvar som får historien att hoppa till, som en gräshoppa, och ingenting är obönhörligt och historien har ingen vetenskaplighet eftersom vi inte låter oss förutsägas vetenskapligt; och då var det ändå så att Bohrs egendomliga kvanta och deras hopp och det outgrundliga språng innehåller en moral.”

Enquists text handlar egentligen om ansvar, det personliga. Hans eget och andras.

Frågorna på den där bygdegården speglade mitt eget sökande. Hur gör man när det känns som om tidens våg spolar iväg en åt fel håll?

Är tiden verkligen en våg kan man lika gärna bygga sig en flotte och flyta med.

Är den en serie oförutsedda händelser utan inneboende rationalitet finns inte heller så mycket att göra.

I en annan essä i Kartritarna skriver Enquist om sin känsla av främlingskap inför det opolitiska och passiva uppror som utgjorde den husockuperande BZ-rörelsen i Köpenhamn, hos de människor som ”önskade inte strid, bara frånvaro, den totala apolitiska vilan i valfiskens buk”.

den grundläggande emotionella basen, känslans minsta gemensamma nämnare, var ångest. Ångest för framtid, för våld, för arbetslöshet, för nedsmutsning, förfall, krig, ödeläggelse. De svarade på denna ångest inte genom analys, arbete, planläggande försvar, utan genom känslor, desorganisation, flykt, våld”.

Jag tänker, det är en perfekt beskrivning, i en sådan smet känns det ibland som om vi alla rullar runt. Det är ett allmänt, luddigt frossande i oro och vridande på händerna , där allt som sker är både ytterst nära och livshotande och fruktansvärt avlägset och därmed omöjligt att påverka. Alternativt så ger vi upp och gör den totala reträtten in i konsumtion, privatliv, perfekta semesterbilder, människan som nyttig idiot i uppmärksamhetsekonomin.

Beskrivningen ovan gäller även mig själv, givetvis.

Men så skriver Enquist på nästa sida: ”De som vilade i Nørrebros slumkåkar avstod också från den moral jag uppfötts med, några självklarheter som jag diat i mig, aldrig ifrågasatt, kanske ifrågasatt och sedan återvänt till. Det var inte så enkelt som man sa, att det var lutheransk moral. Men den byggde på föreställningen om människans personliga ansvar, och att allting var möjligt, och denna vildavästernetik var ytterst svensk.”

Detta perspektiv var ytterst starkt och levande där i bygdegården. Också i mig.

Är det extra svårt i vår tid att känna att det är möjligt, att det spelar roll? Jag tror det. Det hänger ihop med det vi pratade om där i bygdegården, tomrummet, men också hur offentligheten konstrueras.

Så då blir frågan: hur väcker man sig själv från vilan i valfiskens buk? För vi vill väl ut? Jag vill det, i alla fall.

Jag letar väl, jag gissar som  många andra, efter en uppgift som känns lagom stor/liten och samtidigt meningsfull och som kan bidra till att rädda världen åtminstone en liten gnutta. Efter ett sammanhang som inte är programmatiskt men ändå bygger på gemenskap och solidaritet.

Svaret blir ju, efter allt detta, att det aldrig finns något annat svar än ansvaret, det personliga.

Med Allan Larsson i Hamra bygdegård.

Svaghet som styrka

”Du måste be om hjälp”.

Det var min terapeut som sa det. Jag hade aldrig gått i terapi förut men i våras gjorde jag det, och det var (är) bra för mig.

”Jag kan inte be om hjälp”, sa jag. ”Om man ska be om hjälp måste man ligga på plus, och jag är inte säker på att jag gör det.”

Jag visste inte att jag tyckte så, så som jag sa. Det är en djupt obehaglig syn på mänskliga relationer, definierad som en transaktion. Den fanns som en reflex i mig, helt oreflekterad. Min terapeut sa att det var en märklig tanke, tänkte jag så själv när någon annan bad mig om hjälp? Nej, självklart inte. Jag blir tacksam av att bli tillfrågad. Jag känner mig behövd.

”Det gäller troligen människor runt dig också”, sa hon.

Så jag bad om hjälp. En vän ringde och sa att hon hade blivit så glad när jag hört av mig. ”Jag trodde aldrig att jag skulle kunna hjälpa dig”, sa hon.

Det hände en massa saker när jag sa till folk att jag behövde dem. Några personer berättade saker för mig som de inte sagt förut. Vi kom varandra närmre, banden stärktes. Jag kände att det fanns en slags väv omkring mig, och under mig, ett skyddsnät jag inte hade sett.

Det fanns en styrka som bara gick att nå via svagheten.

Jag tänker att om svaghet kan vara en väg till styrka så är den solitära styrkan en särskild slags svaghet.

Man är så skör när man är ensam. Man klarar väldigt lite. Praktiska saker, och emotionella. Tankarna snurrar, man kommer inte vidare. Till det behövs andra människor. I den ensamma styrkan finns också en distans. Den kan skapa ett oförstående inför smärta och sorg och trasighet. Det finns något så obönhörligt i vår tid, i konsumtionshetsen och framgångsideologin. I idealbilderna, jämförandet, förväntan om ständig rörelse framåt. Det driver på viljan att visa sig stark och lyckad. Att ständigt vara i den lögnen är förödande. Livet blir så skört. Människan blir svag och ensam.

När vi uppfostrar våra barn talar vi ofta om vikten av att hjälpa andra, att den som är stark också måste vara snäll. Men borde vi inte också lära dem att det är viktigt att kunna be om hjälp, att erkänna när man inte klarar mer? Det är viktigt att kunna ge. Men det är också nödvändigt att lära sig ta emot. För sin egen skull, och för andras. Den som själv har bett om hjälp kan lättare se sig själv i den andre, den som nu behöver. Hjälpandet blir då ett möte mellan jämlikar.

Jag orkar inte med styrka längre, inte på det sättet. Människan bär på lager av komplexa historier, och jag vill veta vad som händer på de andra nivåerna. Hos mig själv, och hos andra. I politiken också, för it’s all one story. Jag vill veta var svagheterna finns, och den dolda styrkan. Den som inte handlar om framgång, utan vänskap, solidaritet, gemenskap.

Världens bästa journalist(er)

Jag hade en period – en lång period – när jag läste väldigt många amerikanska presidentbiografier. Det var långt innan Trump, när USA inte kändes så i grunden förlorat som det gör idag, när en sosse som jag kunde fascineras av kombinationen av frihetskamp, revolution och hänsynslöst imperiebygge utan att enbart äcklas.

Jag var så mycket i USA jag kunde under ett antal år. Gjorde praktik, skaffade vänner och nån pojkvän, reste, reste, reste kors och tvärs. Med tåg och bil och buss, med olika personer.

Jag lyckades ta mig dit på utbyte sista året jag pluggade, det var i Chicago och jag var så sjukt pank. Dollarn stod i 13 kronor och jag var där på CSN. Jag hade inte råd med kaffe och kurserna jag läste, som jag var där för att ta – finansiell ekonomi – väckte inte, ehrm, min passion. Men bibblan var gratis och den hösten och vintern låg jag på sängen i mitt minimala studentrum medan snön sakta föll och bara läste. Jag gick ner till köket, åt flingor, gick tillbaka, hoppade över så många föreläsningar jag kunde, kröp ner under filten igen. Detta pågick ett halvår och eftersom jag läser snabbt så blev det många böcker.

Den terminen hittade jag till Ursula K Le Guin på allvar. Och Gore Vidal, och via hans fantastiska och märkliga serie om amerikansk historia klev jag in i presidentträsket. (Vidals bok om Lincoln är fantastisk.) Det blev en underlig blandning av feministisk fantasy (mer om Ursula K Le Guin en annan gång men det är en Svår Och Viktig text för mig) och så alla dessa mäktiga män. Lincoln, Teddy Roosevelt, FDR, Jack och Robert Kennedy, Truman, Clinton. Jag slukade allt jag kom över och trodde jag fått syn på något.

Sen hittade jag till Robert Caro och började inse hur fel jag haft.

Så här är det: Robert Caro är världens bästa journalist. Jag tror inte heller att han någonsin kommer att överträffas. Dels för att han har en unik begåvning och ihärdighet. Men också för att “Robert Caro” egentligen är två personer: Robert själv och Ina Caro. Hon har gjort hälften av all denna bisarra mängd reseach, hon sålde huset i Long Island och tog familjen till Bronx för att finansiera ett bokprojekt som bara fortsatte och fortsatte och fortsatte trots att pengarna har tagit slut för länge sen, hon började jobba som lärare och finansierade Robert när åren gick. Samtidigt som hon gjorde research och tog hand om barnet. Ja, ni fattar.

Robert och Ina Caro har under sina liv ägnat sig åt två personer: Robert Moses och Lyndon B Johnson. Robert Moses är mannen som byggde det moderna New York. Vägarna, parkerna, broarna. I boken om honom, the The Power Broker beskriver Caro hur storhet, idealism och total hänsynslöshet bryts i samma kropp, i samma berättelse.

Det är inte ett porträtt av en Stor Man. Det är en bok om makt, och maktlöshet.

Den som vill skriva om makt, menar Caro, måste förstå två perspektiv.

Det handlar om den som utövar makt.

Och det handlar om den som utsätts för makt.

Det kan låta enkelt men det är det inte. För att beskriva den som utsätts för makt så måste man på djupet förstå levnadsvillkor, människors position i samhället, politiska och sociala förutsättningar. Vad ensamhet är, hur gemenskap skapas.

Och man måste bottna i en egen analys av hur makten fungerar och vad den gör. Och goddammit, man måste ha patos.

Jag lyssnade på Robert Caro vid ett tillfälle, han beskrev hur hans första bok bytte riktning när han drabbades av en plötsligt insikt, nämligen att prickarna på en karta han tittade på, prickar som kom i vägen för ett av Moses vägbyggen, var människor av kött och blod, och att han måste – måste – tala med dem. Talet finns här, det är väl värt att lyssna på.

On the route of the parkway ‑‑ the final route, the route on which it had actually been built ‑‑ was a row of tiny dots, little more than specks on the maps. Specks, tiny even when I used the magnifying glass, 23 of them.
They appeared to represent small land holdings ‑‑ homes or farms that were merely indicated by those dots ‑‑ the heavy line of the parkway running right through them. They were much too small to have room on them for the names of the owners or any other kind of identification.
To this day I don’t know why I suddenly decided to find out those names, and to try to find any of the owners who were still alive, and to see if they had any stories to tell about the construction of the Northern State Parkway.

Caro förstod att hans uppgift inte bara var att porträttera Moses och hur hans beslut kom till, det politiska spelet om man så vill. Hans uppgift var också att beskriva dessa liv som kommit i Moses väg. De fattiga bönder vars gårdar legat där Moses vägar drogs, alla de människor runtom i New York (Caro uppskattar att det handlar om totalt 500 000 personer. EN HALV MILJON.) som fick flytta med tre månaders varsel och vars sammanhang och gemenskap för alltid gick förlorade. Boken var tvungen att göras om. Han var tvungen att få tag på dessa människor, förstå dem lika väl som han förstod Moses. Det tar en jävla tid. Caro skriver till slut även deras historia, ur vrede.

I remember my feelings, and I remember that when I finished talking to the Roths, the sentences for their part of my book just poured out of me. Now years, decades later, when I reread those sentences, I am less dissatisfied with them than I usually am with my writing.

Efter Robert Moses tog sig Caro an Lyndon B Johnson. Det var 1976, tre år efter Johnsons död. Det projektet håller han på med fortfarande, 43 år senare. Fyra delar i biografin har kommit, en av dem har han fått Pulitzerpriset för. Han och Ina flyttade till en avlägsen del i Texas i fyra år (eller var det sju?) när de researchade Johnsons uppväxt. Den femte och avslutande delen, om själva presidentperioden (dit har han alltså inte kommit än) om de stora välfärdsreformerna, om rösträttslagarna och Vietnamkriget, om 60-talet, jobbar Caro med nu.

Han är idag 84 år gammal. Ja, ni förstår min oro. Jag hoppas vid gud att han kommer att hinna klart (och nej, jag tänker INTE jämföra med strulpellen Georg RR Martin).

I alla fall, mitt i allt detta har Robert Caro kommit ut med en liten bok som heter Working, och som jag precis har läst, och som handlar om Caros arbetsprocess och hans (deras?) etik.  Den handlar om varför det tar så lång tid, om varför Caro måste ha svar på alla frågor innan han kan börja skriva. Det handlar om hans syn på politik: att den kan krossa människors liv, men att den också kan åstadkomma mirakel, som när Lyndon Johnson ser till att hans utfattiga del av Texas får elektricitet, och vad det innebar för människors liv, för kvinnorna som tills dess hade fått släpa vatten för hand, som utslitna dog i förtid.

You hear a lot about gunfights in Westerns; you don’t hear so much about hauling up the water after a perineal tear.

Robert Caro i Working

Den handlar lite om Ina och hur de jobbat tillsammans också, men inte tillräckligt.

Jaha, jag ska kanske skriva en längre, riktig artikel om den här boken och om politisk journalistik. Just nu ville jag egentligen bara säga att Caro själv är ett mirakel. En människa som har ägnat sitt liv åt att försöka var makten finns, hur den utövas, hur den griper in i människors liv. Och som har kommit närmre svaret än någon annan, och som gör det på fantastisk prosa. Om ni ska läsa en bok om amerikansk politik eller politik överhuvudtaget så läs för guds skull Master of the Senate, den tredje boken om LBJ. Där finns allt: storheten, småttigheten, hur levande rasismen är i amerikansk politik, LBJ:s politiska geni, hans empatiska sidor och allmänna vedervärdighet, hur makt skapas.

Själv har jag förutom i undantagsfall slutat läsa presidentbiografier, det är en bisarr diet i längden. Men Caro kommer jag alltid tillbaka till. Det är något annat, som ni förstår.

(Jag har träffat Robert Caro en gång. Den snälla chefen på Nieman Foundation där jag pluggade för ett par år sedan hade bjudit in Caro till konferensen jag nämner ovan och när hon förstod hur stort det var för mig så bad hon mig att ta hand om honom när han kom. Jag blir sällan starstruck men nu var jag som ett barn som får träffa en youtuber: stammande, darrig. Jag sa: I’m a big admirer, your books mean a lot to me eller nåt och han tittade snällt på mig och frågade var jag var ifrån. Sen ville han prata lite om Palmemordet, och sen kom Bob Woodward så då, eh, drog jag mig tillbaka. Ina var inte med.)

Min enda idol

Elizabeth Warren , foto Gage Skidmore, CC

Jag tyckte om det här samtalet mellan Ezra Klein och Elizabeth Warren (älskar inte Ezra Klein, blir ibland VANSINNIG på hans självklara självgodhet, men han har ofta bra gäster). Jag har följt Warren länge, hon är min enda (levande) politiska idol. Hon är radikal i sin samhällskritik och alltid konkret. Hon läser på. Hon bottnar i ett slags enkelt rättvisepatos: varenda människa ska faen ha en chans om hen anstränger sig. Jag uppfattar hennes sätt att tänka kring politik som att hon börjar i denna övertygelse och sedan resonerar sig fram till förslag om vad som borde göras åt saken. Mycket fakta och forskning, väldigt lite tyckande och feeling. Emily Bazelon skrev ett långt porträtt i New York Magazine idag som var bra,

Warren är skillnaden mellan att floskulöst säga “alla ska ha samma chanser” eller “klimathotet är en existensiell utmaning” och faktiskt, utifrån rådande kunskapsläge, lägga fram förslag på hur hon tycker det ska gå till. Eftersom det är så mycket måste göras för att uppnå målen/de politiska slagorden, uppfattas hon av vissa som radikal. Men också som tydlig och ärlig.

Det är intressant att Warren, denna knastertorra sosse till Harvardprofessor, ofta får epitetet “populist” i debatten. Detta trots att hennes policyförslag är så långt ifrån enkla slagord man kan komma. Ordet används ofta som ett sätt att avfärda henne av de som helt enkelt tycker att hon är för vänster. Dvs av personer som tycker att alla förslag som faktiskt skulle ändra något på fördelning av resurser eller makt per definition är så vansinniga att de helt enkelt måste vara populistiska.

Ezra Klein sätter i inledningen till podden ord på något som jag själv är så hjärtans trött på och som gör att jag har ett it’s complicated-förhållande till (parti)politik just nu, och det är den eviga upptagenheten om vad som skulle kunnas tänka funka i opinionen. Warren har länge av stora delar av kommentariatet i USA avfärdats som “ovalbar”, och därmed har man inte heller (förrän nyligen) orkat titta på hennes förslag.

Frågan om valbarhet är inte oviktig, tvärtom, herregud. MEN när samtalet och politiken fastnar vid vad som funkar i spekulationer om vad olika segment av människor kan tänkas vilja rösta på, ofta utifrån rätt enkla föreställningar, så blir det fattigt. Dels för att det ofta blir fördomsfullt, alternativt en bisarr version av omvänd halmgubbe (“alla vita arbetarväljare drivs av ressentiment så därför måste vänstern bli nostalgisk och nationalistisk. Ja alltså jag vill inte det men så måste det bli för de tycker det”), dels för att det blir så lite koppling till egen analys, aktuell kunskap, nya idéer, modig politik. Men också för att vi i den här tiden faktiskt verkar veta rätt lite om vad som funkar, och därför blir besattheten av metanivån extra tråkig.

Själv längtar jag efter en diskussion där människor i större utsträckning argumenterar för vad själva de tycker är rätt. Det gör Warren själv, och jag håller med henne om det mesta av det jag läst. Om hon är valbar? För mig är hon det (dvs om jag hade kunnat rösta på henne). Roligt just nu är att Warren faktiskt går bra i opinionen.

Bra exempel på hur Warren jobbar med att presentera politik är hennes förslag på att bryta upp de stora techbolagens monopol i USA (en fråga som ligger mig varmt om hjärtat, har skrivit en bok om det etc) eller hennes version av Green New Deal. Både när det gäller förslaget om en förmögenhetsskatt som ska finansiera maxtaxa på dagis, och vikten av att bryta upp techjättarna har hon fått igång nationella debatter utifrån sina rimliga, sossiga, men i amerikansk kontext som sagt svinradikala förslag. Bakom båda de rätt korta och lättillgängliga texterna ligger gediget arbete, kunskapsinhämtning och samarbete med ledande experter.

(Apropå Unger så är Warren nog så långt ifrån honom man kan komma inom vänstern. Jag tänker ungefär att Warren är från Mars och Unger är från Venus och båda behövs.)

Som om det vore 2005

Jag har skrivit så många hundra ledartexter och PM och syrliga tweets i mina dar, och en hel (halv) bok, men i mitt huvud snurrar sedan en tid en helt annan slags funderingar, mer ofärdiga. Jag kom på att jag längtade efter bloggar, jo faktiskt. Den där blandningen av det snabba, det som inte behöver vara helt färdigtänkt eller innehålla en fullständig tes. Det som inte är sociala medier-optimerat kanske. Att få pröva en tanke i text. Jag vet inte om jag kommer fortsätta ha lust, men jag längtar efter att våga testa, så nu gör jag det. Startar en blogg, som om det vore 2005!

Hope as reason? Det kommer från året i USA, jag hade läst en kurs med ekonomen Dani Rodrik och den brasilianske vänsterfilosofen Roberto Mangabeira Unger. Vi blev hembjudna till Roberto Unger, till det gula huset bakom den stora idegranen. Han längtade också efter samtal. Mötena hemma hos honom var som fortsatta seminarier, fast med portvin.

Jag var trött på mina egna tankar om politik, ledsen och sönderkörd efter sju år i debattstormens öga och särskilt efter det då gångna året av tröstlös och uppslitande debatt om flyktingkrisen. Hos Unger fanns det jag saknat: nyfikenhet, hopp, glädje, en idé om hur tekniken kunde användas i människans tjänst, en övertygelse om människans storhet och kapacitet att växa. När vi skildes åt fick jag hans bok med en dedikation, den var personlig, han tittade på mig med den där skarpa glimten. “Hope as reason” skrev han, det kändes som en utmaning och en bekräftelse på samma gång.

Hopp som förnuft, och hopp som mening.

Jag tänker lite på de orden nästan varje dag.

PS. Det kommer bli mer Unger här, jag har beställt hans nya bok The Knowledge Economy som verkar spännande. Men nu vet ni varför bloggen heter som den gör.